"Alla polacker drömmer om ett fast jobb i Norge"

- Om vi vill ha ett hållbart arbetsliv och välfärdssystem i Norden behöver man arbeta med integration inte bara för flyktingar utan också för arbetskraftsinvandrare, inte minst vad gäller språk, säger Jon Horgen Friberg, vid norska forskningsinstitutet FAFO 

Han är, tillsammans med kollegan Line Eldring, redaktör och huvudförfattare för rapporten ”Labour migrants from Central and Eastern Europe in the Nordic Countries”, som presenterades på den nordiska konferensen om ett inkluderande arbetsliv med fokus på utrikes födda, som hölls i Stockholm den 28 november förra året. Där visar de, tillsammans med forskningskolleger i Polen och de andra nordiska länderna, hur arbetskraften har rört sig från de gamla östeuropeiska länderna till Norden sedan EU:s utvidgning 2004.

De har tittat på vilka som kommer, hur de inkluderas i de arbetsmarknadsstrukturer som finns och hur skyddade de är från exploatering. En annan fråga är hur arbetskraftsinvandrarna integreras i de samhällen där de arbetar? Arbetet ses ju ofta som det viktigaste för att integreras, men räcker det eller krävs det andra insatser?  Och vill för övrigt de polska arbetarna bli integrerade eller är de på tillfälligt besök? Det varierar, men ett är säkert. De vill ha tryggare arbetsvillkor och bättre villkor. 

- Jag har intervjuat hundratals polacker och jag har aldrig träffat någon som inte drömmer om ett fast arbete i Norge, säger Jon Horgen Friberg. 

Jobb i utlandet på hemlandets språk

En av de stora utmaningarna i de nordiska länderna är att integrera invandrare på arbetsmarknaden. Språk och kvalifikationer sägs vara viktiga hörnstenar och många integrationsprojekt tar utgångspunkt just i detta. Men arbetskraftsinvandringen visar ett annat mönster. Hundratusentals människor har kommit rakt in på de nordiska arbetsmarknaderna utan att kunna värdlandets språk.  Det handlar framför allt om en arbetskraftsinvandring som skett efter EU-utvidgningen 2004 och som mellan åren 2004 och 2011 innebar att 330 000 arbetskraftsinvandrare sökte sig till de nordiska länderna, framför allt Norge. Inkluderas de som kommit mera tillfälligt bedöms 600 000 personer ha kommit till Norden under de sju åren. 

- Ofta talas ju om att den stora utmaningen vid integration av flyktingar är krav på språk och kvalifikationer, så det är en paradox att flera 100 000 människor klivit rakt in på den norska arbetsmarknaden utan språkkunskaper, säger han. 

Olika länder – olika villkor

Framför allt är det polsk arbetskraft som flyttat norr ut i jakten på jobb och de allra flesta har valt Norge, men många har också skaffat jobb i Danmark och på Island. Sverige har inte haft så många arbetskraftsinvandrare som de övriga nordiska länderna, utan invandringen till Sverige domineras framför allt av asylsökande. I rapporten har man därför valt att, i samarbete med forskningsinstitutioner i Polen och övriga nordiska länder, att koncentrera studierna av polsk arbetskraftsinvandring till de tre huvudstäderna Oslo, Köpenhamn och Reykjavik. Vilka är det som kommer, vad gör de och vilka villkor lever de under? Och hur ser skillnaderna ut?

I både Oslo och Köpenhamn finns de polska arbetarna på olika segment av arbetsmarknaden där osäkra anställningar, tillfälliga arbeten, underleverantörsjobb och hushållstjänster fungerar som drivkrafter för låga löner och dåliga arbetsvillkor. I Oslo är de som arbetar hos underleverantörer särskilt utsatta för låglönedumping, medan de med osäkra arbetsförhållanden är mest känsliga för utnyttjande och dåliga arbetsförhållanden. Visserligen har det i Norge på senare tid skapats nya regler för att förhindra social dumping, men ännu finns luckor i tryggheten för de polska arbetare som söker sig till Norge. I Danmark är arbetsmarknaden något mer kollektivavtalsreglerad än i Norge, vilket förklarar att villkoren är något bättre, men också där skiljer sig gästarbetarens villkor från den inhemske arbetstagarens.  Utvecklingen på Island är annorlunda. Där placeras de polska arbetarna in i systemet, men hamnar längst ner i de avtalssystem som gäller. Det innebär att de på Island tjänar betydligt sämre än om de jobbar i Oslo eller Köpenhamn, men att de å andra sidan har större trygghet. 

I Norge får man mest betalt

Förklaringarna till att så många polska arbetstagare sökt sig till Norge beror på att det inom framför allt byggbransch och industri har funnits en strukturell brist på arbetskraft. Det har handlat om jobb med låg status och dåliga löner som i liten utsträckning lockat inhemska arbetstagare.  Norge var också relativt opåverkad av den ekonomiska krisen 2008, vilken innebar att det fanns jobb i en för övrigt drabbad värld. 

- Det har varit en efterfrågestyrd migration där arbetsgivarna har lagt jobben till rätta genom polska arbetsledare och grupper, säger Jon Horgen Friberg. 

De polacker som kommer till Köpenhamn är ofta unga, medan de som väljer Norge eller Island är äldre, i Norge är den genomsnittlige polske arbetaren 36 år. Till Island kommer oftare hela familjer, medan det till Norge till en början kom fler män som lämnade sina familjer kvar i Polen. Utvecklingen visar att den som stannar mer än ett år tenderar att bli kvar och man ser nu är att fler kvinnor och barn ansluter sig till sina män. I längden blir det helt enkelt för stor påfrestning att leva på skilda håll. De flesta som kommer till Norge är utbildade. 62 procent har yrkesutbildning medan bara 17 procent har högskoleutbildning. 

- Många är kompetenta arbetstagare men de kan inte norska och används därför som en flexibel buffert på arbetsmarknaden. Det betyder att de blir väldigt sårbara och att de har en väldigt svag ställning på arbetsmarknaden., säger Jon Horgen Friberg.

En tudelad arbetsmarknad

De många östeuropeiska arbetstagarna har inneburit delade strukturer på den norska arbetsmarknaden, hävdar han. Över tid riskerar de att fastna i en sekundär arbetsmarknad som saknar det mesta av vad man brukar räkna som det goda arbetets villkor – att få utvecklas, att ha en god arbetsmiljö, reglerade arbetstider och en trygg anställning.  Själva definierar de sig ofta som ett B-lag på den norska arbetsmarknaden och försöker hålla drömmen om ett fast jobb levande. 

- Det blir självförstärkande spiraler. Utan språkkunskaper i norska blir det beroende av att arbeta under polska arbetsledare och utvecklas inte vidare, säger han. 

Det fanns en idé att de polska arbetstagarna kom på kortare, tillfälliga jobb och att de därmed inte skulle påverka den norska arbetsmarknaden. 

- Det är en klassisk historia. Man importerar arbetskraft och så kommer människor istället, säger Jon Horgen Friberg.

När diskussionen om östeuropeiska arbetskraftsinvandrare och deras villkor och löner kommer på tal handlar det ofta om social dumping. En växande klyfta på arbetsmarknaden pressar både välfärdssystemen och arbetsmarknadens institutioner i länder som av tradition varit känsliga för ekonomisk ojämlikhet.  Om det går att skaffa fram billig arbetskraft i främmande land förskjuts också maktförhållandena i arbetslivet. Men de som är billig arbetskraft idag, riskerar att hamna i marginaliserade fattigdom på sikt.  Därför anser Jon Horgen Friberg att det är viktigt att arbeta också för arbetskraftsinvandrarnas integrering och öka deras möjligheter att få arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden och omfattas av de löner och det skydd som regleras där. 

- Idén om billig och flexibel arbetskraft är inte hållbar för välfärdssamhället. Integration och social dumping hänger samman och det kan finnas anledning att ställa frågan om vad eller vem man är mest bekymrad för – arbetstagaren som kommer eller institutionerna.

- De med de sämsta villkoren, som låg lön och svag ställning på arbetsmarknaden, har svårast att integreras och att få till ett normalt liv. Men det är lite fokus på det och det finns till exempel ingen officiell ambition varken hos arbetsgivare eller hos politiker att skapa system som underlättar språkundervisning för arbetskraftsinvandrare, säger Jon Horgen Friberg.