Låglönejobb – fällor eller språngbräden?

Låglönejobb – fällor eller språngbräden? Så hette en rapport som forskningsinstitutet Etla i Helsingfors gav ut 2000. Rubriken var talande: den nordiska debatten går fortfarande het om låglönejobben. Nyligen var det statsminister Fredrik Reinfeldt som under toppmötet i Davos ansåg att det behövs fler ”enkla jobb” i Sverige. Det har tolkats som jobb till låga löner.

- Sverige har för få jobb med låga löner och detta är orsaken till vår dramatiskt höga arbetslöshet, sade han ordagrant.

Sverige har EU:s lägsta andel jobb med låga löner, bara 2,5 procent (2010) klassas som låglönejobb. Definitionen av låglönejobb är att inkomsten per timme är mindre än två tredjedelar av medianinkomsten.

Snittet i EU är 17 procent.

I Finland, där andelen låglönejobb 2010 var EU:s näst lägsta eller 5,9 procent, har debatten också svajat hit och dit under de senaste åren då specialåtgärder satts in för att hjälpa de mest utsatta: ungdomar, ensamförsörjare, folk utan utbildning, invandrare, handikappade osv.

Två rapporter

I början av året beställde regeringen två rapporter av socialpolitiska forskare om låglönejobb.

Den första går igenom erfarenheterna av särskilda skatte- och stödsatsningar för att hjälpa utsatta grupper komma in på arbetsmarknaden, något som olika regeringar gjort vid flera tillfällen sedan den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Ohto Kanninen och Petri Böckerman från Löntagarnas forskningsinstitut konstaterar att åtgärderna inte fått några mätbara sysselsättningseffekter. Problemet är att nettoinkomsten inte ökar särskilt mycket när folk går från att leva på bidrag till ett låglönejobb.

Sänk lönerna

Ändå höjs röster för nya försök med sänkta ingångslöner för ungdomar. Det är chefen för statens ekonomiska forskningscentral, VATT, Juhana Vartiainen, och De Grönas tidigare ordförande, riksdagsman Osmo Soininvaara, som kommer med förslaget att sänka ungdomarnas löner med 20 procent. Detta kan kompenseras med sänkta skatter så att nettoinkomsten förblir densamma. Nu har alla som fyllt 16 år rätt till minimilön enligt det kollektivavtal som gäller i branschen.

Lönerna för ungdomar i förhållande till medellönerna är i Finland höga i jämförelse med OECD-ländernas medeltal. Ändå är arbetslösheten bland personer under 25 år betydligt lägre i Finland, var femte går utan jobb, medan motsvarande andel i länder som Spanien och Grekland är långt över hälften.

Förslaget är inte nytt. I Nya Zeeland träder en lagändring i kraft i april som gör att lönerna för ungdomar kan sänkas med 20 procent under det första halvåret i jobbet, vilket innebär en återgång till ett system som slopades 2008. En rad länder medger även lägre löner för ungdomar tills de blivit vuxna. I Grekland är gränsen till exempel 25 år, i Nederländerna 23 år.

Tidigare experiment

I själva verket har även Finland experimenterat med sänkta ungdomslöner inom handeln, mellan 1993 och 1995, men som Kanninen och Böckerman understryker kan några positiva effekter inte skönjas. I själva verket var det dessutom få arbetsgivare som utnyttjade möjligheten. Näringslivets syn är också att bristfällig kompetens är ett större hinder för att anställa ungdomar än lönenivån.

Vartiainen och Soininvaara understryker att de vill satsningar inriktade på ungdomar som bara gått grundskolan, vilka är den grupp som mest riskerar att marginaliseras. Ändå är det inte helt oväntat att deras förslag sköts ner direkt av såväl fackliga representanter som vänsterpartierna.

Vartiainen har själv socialdemokratisk bakgrund och var tidigare forskningschef vid Konjunkturinstitutet i Stockholm där han även förespråkade lägre lön för ungdomar utan utbildning. På sistone har han även föreslagit sänkta löner för äldre arbetstagare.

Osmo Soinivaara är politiker, men även en av landets ledande socialpolitiska forskare. Även i hans fall är tanken på sänkta löner inte ny.