Nationell stolthet gjorde islänningarna fartblinda

Islänningar är härdade av naturkatastrofer genom tiderna. De vet hur man reagerar i fall av vulkanutbrott, översvämningar, jordskalv, drivis, jordras eller snölaviner. En finansiell katastrof är däremot en annan sak.
I ett försök att klarlägga vad som orsakade de isländska bankernas kollaps under hösten 2008 tillsattes en oberoende kommission som kom bl.a. fram till att för få fick för stor makt när de stora bankerna privatiserades i 2002.

Rapporten på nästan 2300 sidor i nio band slog ner som en bomb för att kort därpå täckas av ett askmoln från vulkanutbrottet i glaciären Eyjafjallajökull på sydlandet.
Ingen panik uppstod trots att vägar och gårdar översvämmades av smältvatten från glaciären eller täcktes av vulkanaska. Tillämpliga delar av beredskapsplanen för naturkatastrofer sattes i verket och nödvändiga åtgärdes vidtogs.

Vid finanskraschen däremot fanns ingen beredskapsplan. Kalabalik rådde både i Centralbanken och regeringskansliet.
Utredningskommissionen riktar stark kritik mot myndigheterna för att inte ha förberett sig inför en ekonomisk kris. Man borde ha insett situationens allvar i ett mycket tidigare skede.

Nu får Islands befolkning ta smällen utan att ha fått ta del av vinsten under högkonjunkturen – utom indirekt. Islänningarna har plötsligt fått stora skulder, en dramatiskt stigande arbetslöshet och ett förakt för politiker och finansmän av sällan skådat slag.

Ursäkter och tillfälliga abdikationer haglar, skådespelare läser upp hela rapporten ord för ord i Stadsteatern, demonstranter protesterar utanför politikers hem och de största aktörerna på den nu kollapsade finansmarknaden törs inte visa sig med sina barn i Islands fina utebad.
Stämningen är stundtals hätsk.

Hulda Torisdottir, lektor í statsvetenskap vid Islands Universitet, deltar i en serie föreläsningar som högskolorna i landet erbjuder om bankkrisen. Hon säger att den ringa populationen på bara drygt 300 tusen invånare bidrog till att det gick som det gick. Nationell stolthet, som kan vara bra då ett litet samhälle behöver hävda sig i stora sammanhang, gjorde Islänningarna fartblinda. De lyssnade inte på varningssignaler från utländskt håll utan avfärdade dem som avund och översittarattityd. Liknande flockbeteende kunde märkas inom bankerna där framförallt unga, högutbildade men oerfarna män innehade ledande positioner, säger Torisdottir. Sådana grupper är benägna att gå till ytterligheter och ignorera andra synpunkter än sina egna. Torisdottir varnade också för flockbeteende i den situation som nationen befinner sig i nu, att man blandar ihop kapitalism och marknadsekonomi med moraliskt sammanbrott.

Samtidigt som de skyldiga enligt krisutredningen kjöldras i offentlig debatt, bankirer, ämbetsmän, finanshajar, politiker, ja till och med presidenten, samlas hundratals voluntärer till bondgårdarna i närheten av vulkanen Eyjafjallajökull för att gräva bort aska från hus och åkrar.

Gudmundur Jonsson, professor i historia, säger att jämfört med BNP är finanskraschen i Island internationellt och historiskt sett den största någonsin. Värdepapper för motsvarande 436 milljarder svenska kronor brann upp. Den privata sektorn blev den mest skuldsatta i världen.
Jonsson menar att för att hitta orsakerna skall man blicka längre bakåt än till privatiseringen av bankerna som hösten 2008 nationaliserades igen. I början av 90-talet bildades en policy som skulle göra landet till ett finansiellt centrum. Man gick med i EES, sänkte skatterna och försökte aktivera ekonomiska medel som legat orörda länge.
Men det ekonomiska systemet var inte berett för så omfattande förändringar, säger Jonsson. Myndigheterna behövde hålla i tyglarna men gav för mycket efter, speciellt som man höll ute en av världens klenasta valuta.
Naturligtvis tog finansmännen tillfället i akt, säger han och skyller på politikerna.

Jonas Fridrik Jonsson, före detta chef för Finansinspektionen, påpekar däremot att det är fartsyndaren som bryter mot trafikreglerna, oavsett om polisen hindrar honom eller inte.

I debatten talas det mycket om sviktande moral under de goda åren då moderna tiders vikingar drog över världen och köpte kända företag, banker och hotell. Allt var lovligt så länge det inte var direkt straffbart. Ingenting fick förhindra att man maximerade sin utdelning.

Islänningar verkar vara beredda att göra upp med sitt egocentriska och narcisistiska förflutna. De hör verkligen till det ovanliga i Reykjavik att man går ut på gatorna för att protestera, bränna bänkar utanför Alltinget og ha sönder tv-kablar under direktsänding. Det är ett uttryck för djup frustration.

Samtidigt är de besvikna på sina vänskapsnationer, däribland de nordiska länderna, som de anser har drivit dem i famnen på den Internationella Valutafonden. Speciellt anser de att Storbritannien och Holland har behandlat dem illa i samband med den såkallade Icesave-tvisten, en uppgörelse om ersättning för sparare som hade konton i isländska Landsbankinns filialer i utlandet.

Isländska väljare sa nej till den uppgörelse regeringen hade gjort angående Icesave i en folkomröstning till följd av att president Olafur Ragnar Grimsson nekade till att underteckna lagen därom. Tills publiceringen av kommissionens rapport tidigare i denna månad var Grimsson en hjälte som stod på folkets sida. Svidande kritik i rapporten om presidenten som anförare av exploationsvikingarnas hejaklack har i stället väckt krav på hans avgång.

Eirikur Bergmann, statsvetare, påpekar i en debattartikel på webtidningen Pressan att presidenten drog paraleller mellan folkomröstningen om Icesave och demokratins födelse i det forna Athen. Bergmann tycker sig ana att diskursen inte ändrats så mycket på högsta plan sedan före bankcrashen.

Isländska medier fortsätter alltjämt att rapportera om kommisionens slutsatser samtidigt som de berättar om den vulkaniska aktiviteten och askmolnet som lamslog flygtraffiken i hela Europa.

Humorn och ironin har de i behåll i alla fall, Islänningarna. De säger att ekonomin i landet är död men att den bad på sin dödsbädd om att askan skulle spridas över Europa.