Kommer lex Laval att funka?

Nej. Även om de yttre omständigheterna var märkligt lika, skilde sig den här incidenten på ett avgörande sätt från den som ledde till EU-domstolens dom 2007.

Till skillnad från Laval hade det här företaget, Metto Jumti, faktiskt skrivit på Byggnads kollektivavtal och förbundit sig att betala sina arbetare den marknadsmässiga lönen 158 kr i timmen. Och till skillnad från Lavals arbetare hade de här arbetarna gått med i Byggnads, när de hade arbetat i två månader och fortfarande inte fått någon lön. Efter fem dagars indrivningsblockad lovade Metto Jumti att betala, och några dagar senare fanns lönerna på arbetarnas konton.

Händelsen illustrerar hur effektivt svenska fackföreningar kan säkra utstationerade arbetstagares rättigheter om arbetsgivaren är bunden av ett kollektivavtal. Hittills har också de flesta utländska företag faktiskt tecknat svenska kollektivavtal.

Sedan den 15 april i år gäller emellertid nya lagregler om utstationering och stridsåtgärder, ”lex Laval”, som innebär att de kommer att kunna verka i Sverige utan att behöva teckna avtal ens på miniminivå, bara de ”visar” att deras anställda får minst lika bra villkor.

Byggnadsarbetarna hoppas ändå att allt ska fortsätta som förut. Om de får rätt är de bara att gratulera. Men om man lyssnar på arbetsgivarsidan – och det är ju den det hänger på – finns det anledning att tro att allt fler utländska företag kommer att utnyttja den möjlighet som de nya reglerna ger. Och utan ett formellt kollektivavtal är den fackliga organisationen maktlös.

Riksdagen har alltså beslutat om lagregler som undergräver de kontrollmekanismer som traditionellt har fungerat på svensk arbetsmarknad – utan att införa någon annan form av övervakning eller kontroll som kan kompensera för detta. Uppmärksamheten kring Laval-målet har kanske gett världen intrycket att utländska företag behandlas mycket strängt i Sverige. I själva verket är Sverige ovanligt liberalt; det är både möjligt och lagligt för utländska företag att tillhandahålla tjänster under lång tid utan att någon myndighet ens är medveten om deras närvaro i landet. Här skiljer sig Sverige från Norge, Danmark och Finland, som alla har skärpt sina övervakningsmekanismer på senare år.

Enligt de fackliga centralorganisationerna LO och TCO innebär de nya reglerna att Sverige inte längre lever upp till sina åtaganden mot Internationella Arbetsorganisationen, ILO, enligt konventionerna om föreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar. Den frågan kommer nu att prövas av ILO:s expertkommitté. Oavsett hur den blir besvarad finns det en mer närliggande fråga: lever Sverige ens upp till sina åtaganden mot EU enligt utstationeringsdirektivet? I sin iver att inte föra in några element som är ”främmande för den svenska modellen” tycks lagstiftaren ha glömt ett av syftena med direktivet, nämligen att skydda de utstationerade arbetstagarna. Det är tveksamt om lex Laval ger dem det skydd de har rätt till.

Det vore alltså inte förvånande om Sverige blev tvunget att snart se över lagen igen för att täppa till en lucka här. Kanske kunde man då också passa på att se över reglerna från en annan aspekt. Lägre löner är nämligen inte det enda – kanske inte ens det viktigaste – konkurrensmedel som står utländska företag till buds. En utstationerad arbetstagare kan stå kvar i sitt hemlands socialförsäkringssystem i två år. Det är en möjlighet som uppmuntrar till tricksande och fusk eftersom de lagstadgade sociala avgifter som arbetsgivare ska betala varierar kraftigt mellan länder. Och även de myndigheter som ska se till att arbetstagarna sorteras in under rätt socialförsäkringssystem har problem med kontrollen. Dags för ett helhetsgrepp?