Lavalfallet har gett Sverige en ny lagstiftning

Oppositionspartierna hade förgäves försökt få riksdagens beslut uppskjutet i ett år. När det inte lyckades, har de förklarat att de kommer att riva upp den nya ”Laval-lagen” om de vinner valet i höst. Enligt dem begränsar lagen rätten att vidta fackliga stridsåtgärder på ett sätt som går längre än vad EU-rätten kräver och som får allvarliga konsekvenser för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Avsikten är att det även i fortsättningen ska vara arbetsmarknadens parter som ser till att utländska företag som utstationerar arbetstagare till Sverige, ger sina anställda lön och andra arbetsvillkor enligt svenska kollektivavtal. Någon lagstadgad minimilön eller något system för att allmängiltigförklara kollektivavtal införs alltså inte. Den stora skillnaden jämfört med tidigare är att möjligheterna för facket att vidta stridsåtgärder för att tvinga utländska företag att teckna kollektivavtal – om de inte gör det frivilligt – blir avsevärt mindre.

Fyra villkor måste vara uppfyllda:

• de villkor som krävs måste motsvara villkoren i ett centralt, rikstäckande kollektivavtal
• de får bara gälla minimilön eller andra minimivillkor på de områden som räknas upp i den svenska utstationeringslagen
• och de måste vara mer förmånliga för de utstationerade arbetstagarna än de villkor som följer av utstationeringslagen.
• Men – och det är detta som har väckt den hårdaste kritiken – även om dessa tre villkor skulle vara uppfyllda så får ändå inga stridsåtgärder vidtas om arbetsgivaren kan visa att hans anställda redan har ”i allt väsentligt” lika förmånliga villkor som det svenska kollektivavtalet ger.

Det sista villkoret, menar kritikerna, betyder att arbetsgivaren kan freda sig mot stridsåtgärder genom att visa upp ett skenavtal, och innan facket hinner skaffa fram bevis på att pappret är falskt, kommer arbetet redan att vara klart och arbetstagarna ha rest hem igen. Och då är det förstås för sent att försöka få igenom ett svenskt kollektivavtal för arbetet.

En annan punkt i kritiken rör det faktum att det inte kommer att vara tillåtet att vidta stridsåtgärder ens om de utländska arbetstagarna blir medlemmar i den svenska fackföreningen. Den kommer alltså till och med att vara förhindrad att ta tillvara sina egna medlemmars intressen.

I Sverige träter man sålunda mer än två år efter EU-domstolens dom fortfarande om vad som bör och måste göras. Kontrasten mot situationen i Danmark, där motsvarande arbete tog några månader och alla var överens, är slående.

Det kan tilläggas att även domarna i den svenska Arbetsdomstolen var oeniga när AD i december dömde Byggnadsarbetareförbundet och Elektrikerförbundet att betala ett kraftigt skadestånd till Laval med anledning av stridsåtgärderna vid skolbygget i Vaxholm, som visade sig vara otillåtna enligt EU-rätten fast de var tillåtna enligt svensk lag.