”Sjukfrånvarodebatten fastnar lätt i mytbildning”

- Diskussionen om sjukfrånvaron har mer med makt- och intressekamp att göra än med dess faktiska orsaker. Mediernas myter har påverkat flera regeringars agerande. Den nuvarande regeringen har byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag, skriver Björn Johnsson på Dagens Nyheters debattsida den 30 januari i år.

Björn Johnson arbetar på Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola. Han är statsvetare, men tar i sin nyutkomna bok ett bredare grepp på sjukfrånvaron. Han har studerat sjukfrånvaro mellan perioden 1995 och 2009 och genom att se på de stora svenska tidningarna har han följt hur debatten om de sjukskrivna har förts. Han har också analyserat vilken betydelse debatten har haft och hur välgrundade argumenten varit.

- Jag var intresserad av hur samhällsproblem blir till i den offentliga debatten eftersom tolkningen av problem påverkar lösningen, sa Björn Johnson när han inledde en debatt på temat vid Malmö Högskola.

Hans bok har väckt intresse och han har haft debattartiklar i flera av de stora svenska tidningarna. I samband med att boken gavs ut hölls en debatt på Malmö högskola. Han presenterar också sin bok genom flera filmer på nätet.

Offer eller fusk?

Det var i slutet av 90-talet som antalet sjukskrivningar började stiga i en omfattning. Kostnaderna steg i höjden och den höga sjukfrånvaron blev ett hett debattämne, inte minst i media. Till en början definierades den stigande sjukfrånvaron som ett uttryck för att något var fel i arbetslivet. De sjukskrivna sågs som offer och var människor som tagit stryk av ett hårdare och allt mer stressigt arbetsliv, inte minst kvinnorna i offentlig sektor där det hade gjorts stora besparingar och nedskärningar under 90-talets lågkonjunktur.

- Åtgärdsförslagen påverkades av denna syn och krav riktades mot arbetsgivarna. Det var framför allt facken som ägde frågan, säger Björn Johnsson.

Runt 2002 skedde det en vändning. Då började debatten handla om fusk och överutnyttjande. Det hade skett en medikalisering av privata problem, hävdades det.

- Sjukdomsbegreppet kritiserades hårt. Diagnoserna hade blivit vaga och det fanns en inställning att man blev sjuk av att vara sjukskriven. Sjukskrivningar beskrevs som ett medvetet val, inte minst av kvinnor med tuffa privata situationer, säger Björn Johnson.

Dessa två skilda sätt att beskriva sjukfrånvaro ledde till olika åtgärder. När debatten dominerades av synen att sjukfrånvaro berodde på arbetsmiljön, sågs lösningarna ligga hos arbetsgivarna, till exempel ålades de att redovisa företagens sjukskrivningssiffror i årsredovisningarna. När debatten vridit över till överutnyttjande och fusk infördes den så kallade rehabiliteringskedjan.

De sjuka ska arbeta

Den innebär i korthet att under de tre första månaderna av sjukskrivningstiden så prövar Försäkringskassan arbetsförmågan hos den enskilde sjuke. Om sjukskrivningsperioden fortsätter efter tre månader prövas om det kan finnas annat lämpligt arbete hos arbetsgivaren. Därefter, det vill säga för dem som varit sjukskrivna mer än ett halvt år, gör Försäkringskassan bedömningen om den enskildes arbetsförmåga kan tas tilllvara utanför arbetsgivarens verksamhet. Är det fallet ska arbetsförmågan prövas mot hela den reguljära arbetsmarknaden.

Andra förändringar har gällt de diagnosmetoder som ledde till sjukskrivning, man harmoniserade också sjukförsäkring och arbetslöshetskassa eftersom ett av påståendena i debatten var att arbetslösa valde att sjukskriva sig eftersom det gav mera pengar.  Försäkringskassan fick också mer resurser att kontrollera sjukskrivna för att komma åt eventuellt fusk.

- Problemdefinitionen är en maktkamp mellan parterna på arbetsmarknaden och frågan är om problemdefinitionerna är rimliga eller inte, säger Björn Johnson.

Inget stöd i fakta

När han har analyserat sjuktalen ser han att mycket av det som hävdats i debatten i båda synsätten inte har stöd i fakta. Sjukfrånvarodebatten fastnar lätt i mytbildning, skapad av media och opinionsbildare. Det behövs mer granskande journalistik i frågan, hävdar han.

Under en period uppmärksammades till exempel de som fått diagnosen utbrändhet och skildrades, enligt Björn Johnson, som en nyckelgrupp bakom ökningen. Men det var inte så, skriver han i sin bok. De utbrända var i själva verket aldrig fler än tre procent av de sjukskrivna och sammantaget utgjorde de stressrelaterade diagnoserna aldrig mer än 12-14 procent av de sjukskrivna.

Den stora ökningen av antalet sjukskrivna berodde inte heller på att fler blev sjuka. Istället var det fler som blev långtidssjuka och det berodde på att rehabiliteringen inte fungerade. Att fler arbetslösa blev sjukskrivna berodde på att de som varit sjukskrivna en längre tid i och med regelförändringarna förlorade jobbet och därmed blev arbetslösa sjukskrivna. 

Han motsätter sig också påståendet att svenskarna varit mer sjukskrivna än andra länders befolkningar. När han granskat siffror från de länder som Sverige ofta jämförs med, till exempel Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien så har de begränsade sjukskrivningsperioder och sedan åker man ut ur försäkringen och räknas inte längre som sjuk oavsett om man är det eller inte.